skrivernarjagorkar

Och hon kom aldrig mer till mig. Hon stannade hos dem, var med dem hela tiden. Hon till och med slutade komma hem till vår lilla boning i skogen, började nog att bo hos någon hos dem.

Inte att jag inte förstod henne, att vara med dem måste kännas speciellt och bra. De kunde göra vad de gjorde på skolan och i staden utan att bli bestraffade för det. Och de som blir illa behandlade vågar aldrig säga ifrån, så det blir ingen ändring. Man kan säga att man inte kan det, eftersom alla de som gjort det blivit avstängda från skolan. Dem har tagit över allt.

Så vem vill vara min vän när man kan vara en av dem? Jag är inte speciell, som dem. Inte smart. Inte vacker. Bara annorlunda. Och här den ruttna staden där jag råkar bo, uppskattas det inte att vara annorlunda. Att vara annorlunda är att vara konstig. Och är man konstig, blir man ensam. Men jag var inte ensam, för jag hade henne. Och hon var inte heller som alla andra. Hon hatade dem. Hon hatade mobbningen de utsatte halva skolan för. Och hon älskade mig. Trots att jag var annorlunda. Trots att alla andra hatade mig. Och varje gång något hemskt hände, så grät hon. Som de gånger jag fick stryk efter lektionerna, bara för att jag var vad lärarna kallade ett ”psykiskt handikappat barn” och inte kunde koncentrera mig och förstå vad de pratade om. De gånger satt hon utanför klassrummen och grät tyst, lika röd och svullen i ansiktet som jag för att hon inte kunde rädda mig.

Men det är inte så längre, hon är ju inte min nu. Hon sitter inte kvar utanför klassrummen längre när lärarna ber mig att stanna kvar efter lektionerna för att jag misslyckats totalt med något. Hon är ju själv med och slår mig numer, så varför skulle hon? Varför skulle hon bry sig, hon är ju på deras sida nu. Och varför tänker jag ens på henne, varför är jag så himla beroende av henne? Hon är ju inte min längre. Men en dag kommer hon att ångra allt hon gjort mot mig, men den dagen kommer det att vara för sent. Den dagen kommer jag att vara borta. Och det kommer att vara hennes fel. För att hon valde dem framför mig, framför allt vi haft och vi var. Hatet som bildats inom mig kan inte försvinna, det svarta kan inte rinna tillbaka. Och hennes tårar kommer att falla ner i marken och för alltid finnas kvar där, men det kommer inte att hjälpa henne på något sätt. Jag längtar.

Jag går in genom skolstängerna. Jag kommer ensam eftersom du redan gått, någon timma tidigare. Du går alltid så tidigt, varje morgon. ”För att minska chanserna att bli sen”, säger du. Jag bryr mig inte om jag kommer sent eller inte, alla hatar mig ändå.

Så fort jag kommit in på skolgården, så får jag en känsla av att något är fel. Och när jag lyfter min gråa blick ser jag att något är fel. Det är som ett slag i magen, och jag kan inte andas för några sekunder. Du står med Dem!

De får syn på mig där jag står och stirrar helt öppet, precis vid öppningen till vår fina skola, som egentligen är så rutten inuti. Jag ser hur de ler mot varandra, verkar säga något sinsemellan, och sedan börjar Dem vandra mot mig, med dig i släptåg. Du är vit i ansiktet och ser ut som ett spöke, där du snubblar efter i din ljust indigofärgade linneklänning.

Jag känner hur jag blir stel i hela kroppen, när jag ser Dem närma sig med deras dyra märkeskläder och blonderade frisyrer. Även om jag vet vad som kommer att hända och helst av allt bara vill springa därifrån, så står jag kvar som en tennsoldat och väntar på att deras sparkar och slag ska landa på min tunna figur. Men vad gör du med dem?

De stannar framför mig, och just då märker jag hur tyst det blivit. Jag undviker Dem med blicken och tittar sedan ut med en snabb blick över gården. Nej, alla är kvar. De bara väntar på att få se mig bli behandlad värre än ett stycke kött.

En av Dem, en av killarna, han som alltid har på sig en scarf, harklar sig och ler illmarigt.

”Hejsan, Naomi”.

Jag darrar till lite smått när han säger min röst med en sån äcklig röst. En av dem skrattar till och jag bara hatar, hatar, hatar dem.

”Hon är rädd! Ingen fara.. Detta kommer bara att göra ont de första dagarna”

Sedan vänder sig alla mot dig. Du drar nervöst i en av dina bruna lockar, och jag tror mig höra ett litet lågt fnitter ifrån dig. Men det kan ju inte stämma, du är ju min ängel och den som ska rädda mig nu. Men när du tillslut öppnar din mun, så kommer inte de ord som jag väntat mig ut,

”Jag hoppas.. Att du får ont.. När jag sparkar in din skalle..”

Jag trycker in min arm i min mage så häftigt att jag flämtar till. Nej, jag måste ha hört fel. Vad sade hon? Sparka in min skalle? Dem tittar på dig och ler elakt, några nickar belåtet. Och nu är inte ditt ansikte lika vitt längre, dina kinder har fått en lätt plommonfärg och jag tycker mig se lättnad i ditt ansikte. Men du skulle ju aldrig.. De måste ha tvingat dig till..

”Du kan få första?”

Det är brunetten med de stora brösten som talar denna gång. Du nickar, och jag i slow motion hur du med snabba steg går fram mot mig och sedan knäar till mig i magen med en kraft jag inte ens visste att din späda kropp hade. Min kropp viker sig dubbelt och jag faller till marken. Och sedan kommer plötsligt en massa andra slag emot mig, överallt. Jag hör ljud från skratt och när något – jag, dunsar ner i marken, gång på gång.

Men jag kunde inte känna något, inte denna gång. Ingenting. Ingen smärta. Ingen rädsla. Bara hat. Mot dig och ditt vackra leende, dina mjuka händer som nu slog hårt mot mitt huvud. Denna dagen var inte annorlunda från de andra, förutom en sak. Jag blev slagen av dig, den enda personen jag älskade, den enda som älskade mig.

Medan mitt huvud sakta tynade bort, visste jag säkert vad jag längtade efter. Jag längtade efter att få somna in. Efter att få somna in och aldrig vakna igen.

Du sitter och ler mot mig där du sitter några meter bort lutades mot en spirande björk. De svarta punkterna som fläckar ner den vita stammen är knappt synliga i skuggan från de stora grenarna. Gräset sticker upp runtom dina ben och fingrar, så grönt mot ditt vita skinn. Solen skiner ner på vår bara hud, värmer upp och tinar våra kroppar som levt i kylan i flera månader. Jag ler tillbaka och bara ler av att du är här hos mig.

Gräset och träden höjer sig runtomkring oss. Vi sitter i en liten glänta i skogen, med bara stor växtlighet av skog runt oss. En gren med hängen och små blad som börjat titta fram sänker sig ned vid ditt huvud. En grupp blommor sticker upp mellan dina fingrar, vita med gul nektar mot dina svartmålade naglar. Man kan höra fågelsång i träden, de sjunger en melodi som får mitt ansikte att spricka upp i ett större leende.

Utan att tänka på vad jag gör, så plockar jag upp en nyutslagen blåklocka och håller fram den mot dig. Du bara tittar på den i någon sekund, innan du ler ett av dina försiktiga leenden, som får det att pirra i hela mig, och sedan sträcker du fram handen för att ta emot den lilla blomman. Din hand kramar om min för en kort stund, men du flyttar sedan snabbt undan dina händer. Du trycker den lilla blomman mot din kind.

”Tack”, viskar du med en dov röst.

Och i det ögonblicket vet jag att vi går mot varmare tider.

Ibland ser Jag dig gå runt på stan med dina nya vänner. Då kommer lilla nattdjuret och gnager sönder min mage. Ibland låter Jag dig se mig och ibland håller Jag mig osynlig.

Det är när Jag själv har människor runt mig, mina låtsas-vänner omkring mig, som Du kan se mig. Se att Jag inte kvävs utan att andas samma andetag som Du, kvävs av dåligt syreintag.

Även om det är det Jag gör utan dig.

Men när Jag går ensam, då låter Jag dig inte se mig. Jag blir en skugga, en vind, och svävar runtom dig, för att få se hur av din närhet Jag kan ta del av, bara av att få vara nära dig.

Du skrattar ofta med dem, dina vackra nya vänner. De är lika underbara som Du, lika vackra både i utseende och sätt. Inte som när Du var med mig, skratten lät mest tvingade och Jag drog på något sätt ner din skönhet, med min mindervärdiga figur. Du sade aldrig något, men Jag kände av det. Redan då förstod Jag att Du skulle försvinna en dag, hitta hem till din saga, som Jag aldrig skulle kunna passa in i.

Jag försökte andas in så mycket av dig som möjligt då, den sista tiden. Men Jag fick aldrig tillräckligt; Det var som när man suger på en karamell, hur hårt man än suger så får man aldrig ut smaken helt. Och Du var min jordgubbskaramell.

När Du ser mig brukar Du tystna och försöka möta min blick, med ett medlidsamt leende. Då hatar Jag dig, för att Du vet om vad som sårat mig och att Du tror att Jag är så ledsen över att ha förlorat dig. Vilket Jag är, men Jag hatar dig ändå. När Jag vandrar förbi, så hör Jag dina vänner viska ”Är det hon?” och ”Usch, hon verkar inte vara en trevlig person”. Och Jag hör hur Du svarar ”Ja, det är hon, men ni har fel; Hon är en mycket fin person, under ytan. Men vi gled tyvärr ifrån varandra”.

Då hatar Jag dig ännu mer. Det var Du som gled ifrån mig, Jag är fortfarande lika beroende av din närhet. Och Jag hatar dig för att Du alltid ska vara så himla vacker.

Ditt hår har en knappt synlig röd nyans i ditt blonda, lockiga hår. När vi lekte Gullock på lågstadiet, så var Du alltid Gullock. Du var alltid Törnrosa, och alla ville vara din prins. Dina ögon är stora och chockande blåa, de ger dig en oskyldig uppsyn. Men med din svarta mascara, sminkar Du över din barnslighet och visar upp en kvinna. Dina kinder har några blekta fräknar som man nästan inte ser om man inte vet att de är där, och din hy är vackert vit. Du är vacker. Folk skulle kalla dig attraktiv, både i utseende och i personlighet, och Jag förstår vad de menar. Jag är ju beroende av dig.

Jag själv passar inte in i din närhet, så Jag visste om att det skulle ta slut, att Du skulle lämna boet en dag och flyga mot nya äventyr och världar i väst. Mitt hår är långt och tråkigt brunt, en grå nyans. Mina ögon är små och gråa, och min hy vanpryds av finnar både här och där. Eftersom Jag bara går runt i mörka, tjocka kläder så skulle aldrig någon kalla mig attraktiv. Jag har inte ens nån vacker personlighet, min humor är trist och Jag är så blyg att Jag aldrig har några bra svar på tal. Så Jag är förvånad och tacksam över den tiden Du gav mig. Även om Jag hatar dig för att Du inte älskade mig mer och gav mig hela din framtid.

Men det är en annan person – en person som inte är Jag – som ska få ta del av din framtid och göra dig lycklig. Inte Jag. Inte Jag, för att Du inte älskar mig såsom Jag älskar och behöver dig.

Det lilla svarta nattdjuret äter upp mig inifrån, när Jag ser dig lycklig, med de personer som Du valde. Den skapar ett hål i mig, när Jag fattar att Jag aldrig skulle kunna göra dig så lycklig, aldrig skulle kunna fylla upp det hål som vi alla människor har inom oss.

Men Du fyllde ju hela mitt inre, räckte inte det?

Jag hatar dig, hatar dig, hatar dig!

…

Men mest hatar Jag mig själv för att Jag lät mig bli så beroende av dig.