skrivernarjagorkar

Jag går in genom skolstängerna. Jag kommer ensam eftersom du redan gått, någon timma tidigare. Du går alltid så tidigt, varje morgon. ”För att minska chanserna att bli sen”, säger du. Jag bryr mig inte om jag kommer sent eller inte, alla hatar mig ändå.

Så fort jag kommit in på skolgården, så får jag en känsla av att något är fel. Och när jag lyfter min gråa blick ser jag att något är fel. Det är som ett slag i magen, och jag kan inte andas för några sekunder. Du står med Dem!

De får syn på mig där jag står och stirrar helt öppet, precis vid öppningen till vår fina skola, som egentligen är så rutten inuti. Jag ser hur de ler mot varandra, verkar säga något sinsemellan, och sedan börjar Dem vandra mot mig, med dig i släptåg. Du är vit i ansiktet och ser ut som ett spöke, där du snubblar efter i din ljust indigofärgade linneklänning.

Jag känner hur jag blir stel i hela kroppen, när jag ser Dem närma sig med deras dyra märkeskläder och blonderade frisyrer. Även om jag vet vad som kommer att hända och helst av allt bara vill springa därifrån, så står jag kvar som en tennsoldat och väntar på att deras sparkar och slag ska landa på min tunna figur. Men vad gör du med dem?

De stannar framför mig, och just då märker jag hur tyst det blivit. Jag undviker Dem med blicken och tittar sedan ut med en snabb blick över gården. Nej, alla är kvar. De bara väntar på att få se mig bli behandlad värre än ett stycke kött.

En av Dem, en av killarna, han som alltid har på sig en scarf, harklar sig och ler illmarigt.

”Hejsan, Naomi”.

Jag darrar till lite smått när han säger min röst med en sån äcklig röst. En av dem skrattar till och jag bara hatar, hatar, hatar dem.

”Hon är rädd! Ingen fara.. Detta kommer bara att göra ont de första dagarna”

Sedan vänder sig alla mot dig. Du drar nervöst i en av dina bruna lockar, och jag tror mig höra ett litet lågt fnitter ifrån dig. Men det kan ju inte stämma, du är ju min ängel och den som ska rädda mig nu. Men när du tillslut öppnar din mun, så kommer inte de ord som jag väntat mig ut,

”Jag hoppas.. Att du får ont.. När jag sparkar in din skalle..”

Jag trycker in min arm i min mage så häftigt att jag flämtar till. Nej, jag måste ha hört fel. Vad sade hon? Sparka in min skalle? Dem tittar på dig och ler elakt, några nickar belåtet. Och nu är inte ditt ansikte lika vitt längre, dina kinder har fått en lätt plommonfärg och jag tycker mig se lättnad i ditt ansikte. Men du skulle ju aldrig.. De måste ha tvingat dig till..

”Du kan få första?”

Det är brunetten med de stora brösten som talar denna gång. Du nickar, och jag i slow motion hur du med snabba steg går fram mot mig och sedan knäar till mig i magen med en kraft jag inte ens visste att din späda kropp hade. Min kropp viker sig dubbelt och jag faller till marken. Och sedan kommer plötsligt en massa andra slag emot mig, överallt. Jag hör ljud från skratt och när något – jag, dunsar ner i marken, gång på gång.

Men jag kunde inte känna något, inte denna gång. Ingenting. Ingen smärta. Ingen rädsla. Bara hat. Mot dig och ditt vackra leende, dina mjuka händer som nu slog hårt mot mitt huvud. Denna dagen var inte annorlunda från de andra, förutom en sak. Jag blev slagen av dig, den enda personen jag älskade, den enda som älskade mig.

Medan mitt huvud sakta tynade bort, visste jag säkert vad jag längtade efter. Jag längtade efter att få somna in. Efter att få somna in och aldrig vakna igen.