Cry, I Hope You Die pt2.
Och hon kom aldrig mer till mig. Hon stannade hos dem, var med dem hela tiden. Hon till och med slutade komma hem till vår lilla boning i skogen, började nog att bo hos någon hos dem.
Inte att jag inte förstod henne, att vara med dem måste kännas speciellt och bra. De kunde göra vad de gjorde på skolan och i staden utan att bli bestraffade för det. Och de som blir illa behandlade vågar aldrig säga ifrån, så det blir ingen ändring. Man kan säga att man inte kan det, eftersom alla de som gjort det blivit avstängda från skolan. Dem har tagit över allt.
Så vem vill vara min vän när man kan vara en av dem? Jag är inte speciell, som dem. Inte smart. Inte vacker. Bara annorlunda. Och här den ruttna staden där jag råkar bo, uppskattas det inte att vara annorlunda. Att vara annorlunda är att vara konstig. Och är man konstig, blir man ensam. Men jag var inte ensam, för jag hade henne. Och hon var inte heller som alla andra. Hon hatade dem. Hon hatade mobbningen de utsatte halva skolan för. Och hon älskade mig. Trots att jag var annorlunda. Trots att alla andra hatade mig. Och varje gång något hemskt hände, så grät hon. Som de gånger jag fick stryk efter lektionerna, bara för att jag var vad lärarna kallade ett ”psykiskt handikappat barn” och inte kunde koncentrera mig och förstå vad de pratade om. De gånger satt hon utanför klassrummen och grät tyst, lika röd och svullen i ansiktet som jag för att hon inte kunde rädda mig.
Men det är inte så längre, hon är ju inte min nu. Hon sitter inte kvar utanför klassrummen längre när lärarna ber mig att stanna kvar efter lektionerna för att jag misslyckats totalt med något. Hon är ju själv med och slår mig numer, så varför skulle hon? Varför skulle hon bry sig, hon är ju på deras sida nu. Och varför tänker jag ens på henne, varför är jag så himla beroende av henne? Hon är ju inte min längre. Men en dag kommer hon att ångra allt hon gjort mot mig, men den dagen kommer det att vara för sent. Den dagen kommer jag att vara borta. Och det kommer att vara hennes fel. För att hon valde dem framför mig, framför allt vi haft och vi var. Hatet som bildats inom mig kan inte försvinna, det svarta kan inte rinna tillbaka. Och hennes tårar kommer att falla ner i marken och för alltid finnas kvar där, men det kommer inte att hjälpa henne på något sätt. Jag längtar.
