Skogsgläntan
Du sitter och ler mot mig där du sitter några meter bort lutades mot en spirande björk. De svarta punkterna som fläckar ner den vita stammen är knappt synliga i skuggan från de stora grenarna. Gräset sticker upp runtom dina ben och fingrar, så grönt mot ditt vita skinn. Solen skiner ner på vår bara hud, värmer upp och tinar våra kroppar som levt i kylan i flera månader. Jag ler tillbaka och bara ler av att du är här hos mig.
Gräset och träden höjer sig runtomkring oss. Vi sitter i en liten glänta i skogen, med bara stor växtlighet av skog runt oss. En gren med hängen och små blad som börjat titta fram sänker sig ned vid ditt huvud. En grupp blommor sticker upp mellan dina fingrar, vita med gul nektar mot dina svartmålade naglar. Man kan höra fågelsång i träden, de sjunger en melodi som får mitt ansikte att spricka upp i ett större leende.
Utan att tänka på vad jag gör, så plockar jag upp en nyutslagen blåklocka och håller fram den mot dig. Du bara tittar på den i någon sekund, innan du ler ett av dina försiktiga leenden, som får det att pirra i hela mig, och sedan sträcker du fram handen för att ta emot den lilla blomman. Din hand kramar om min för en kort stund, men du flyttar sedan snabbt undan dina händer. Du trycker den lilla blomman mot din kind.
”Tack”, viskar du med en dov röst.
Och i det ögonblicket vet jag att vi går mot varmare tider.
