Jag hatar dig
Ibland ser Jag dig gå runt på stan med dina nya vänner. Då kommer lilla nattdjuret och gnager sönder min mage. Ibland låter Jag dig se mig och ibland håller Jag mig osynlig.
Det är när Jag själv har människor runt mig, mina låtsas-vänner omkring mig, som Du kan se mig. Se att Jag inte kvävs utan att andas samma andetag som Du, kvävs av dåligt syreintag.
Även om det är det Jag gör utan dig.
Men när Jag går ensam, då låter Jag dig inte se mig. Jag blir en skugga, en vind, och svävar runtom dig, för att få se hur av din närhet Jag kan ta del av, bara av att få vara nära dig.
Du skrattar ofta med dem, dina vackra nya vänner. De är lika underbara som Du, lika vackra både i utseende och sätt. Inte som när Du var med mig, skratten lät mest tvingade och Jag drog på något sätt ner din skönhet, med min mindervärdiga figur. Du sade aldrig något, men Jag kände av det. Redan då förstod Jag att Du skulle försvinna en dag, hitta hem till din saga, som Jag aldrig skulle kunna passa in i.
Jag försökte andas in så mycket av dig som möjligt då, den sista tiden. Men Jag fick aldrig tillräckligt; Det var som när man suger på en karamell, hur hårt man än suger så får man aldrig ut smaken helt. Och Du var min jordgubbskaramell.
När Du ser mig brukar Du tystna och försöka möta min blick, med ett medlidsamt leende. Då hatar Jag dig, för att Du vet om vad som sårat mig och att Du tror att Jag är så ledsen över att ha förlorat dig. Vilket Jag är, men Jag hatar dig ändå. När Jag vandrar förbi, så hör Jag dina vänner viska ”Är det hon?” och ”Usch, hon verkar inte vara en trevlig person”. Och Jag hör hur Du svarar ”Ja, det är hon, men ni har fel; Hon är en mycket fin person, under ytan. Men vi gled tyvärr ifrån varandra”.
Då hatar Jag dig ännu mer. Det var Du som gled ifrån mig, Jag är fortfarande lika beroende av din närhet. Och Jag hatar dig för att Du alltid ska vara så himla vacker.
Ditt hår har en knappt synlig röd nyans i ditt blonda, lockiga hår. När vi lekte Gullock på lågstadiet, så var Du alltid Gullock. Du var alltid Törnrosa, och alla ville vara din prins. Dina ögon är stora och chockande blåa, de ger dig en oskyldig uppsyn. Men med din svarta mascara, sminkar Du över din barnslighet och visar upp en kvinna. Dina kinder har några blekta fräknar som man nästan inte ser om man inte vet att de är där, och din hy är vackert vit. Du är vacker. Folk skulle kalla dig attraktiv, både i utseende och i personlighet, och Jag förstår vad de menar. Jag är ju beroende av dig.
Jag själv passar inte in i din närhet, så Jag visste om att det skulle ta slut, att Du skulle lämna boet en dag och flyga mot nya äventyr och världar i väst. Mitt hår är långt och tråkigt brunt, en grå nyans. Mina ögon är små och gråa, och min hy vanpryds av finnar både här och där. Eftersom Jag bara går runt i mörka, tjocka kläder så skulle aldrig någon kalla mig attraktiv. Jag har inte ens nån vacker personlighet, min humor är trist och Jag är så blyg att Jag aldrig har några bra svar på tal. Så Jag är förvånad och tacksam över den tiden Du gav mig. Även om Jag hatar dig för att Du inte älskade mig mer och gav mig hela din framtid.
Men det är en annan person – en person som inte är Jag – som ska få ta del av din framtid och göra dig lycklig. Inte Jag. Inte Jag, för att Du inte älskar mig såsom Jag älskar och behöver dig.
Det lilla svarta nattdjuret äter upp mig inifrån, när Jag ser dig lycklig, med de personer som Du valde. Den skapar ett hål i mig, när Jag fattar att Jag aldrig skulle kunna göra dig så lycklig, aldrig skulle kunna fylla upp det hål som vi alla människor har inom oss.
Men Du fyllde ju hela mitt inre, räckte inte det?
Jag hatar dig, hatar dig, hatar dig!
…
Men mest hatar Jag mig själv för att Jag lät mig bli så beroende av dig.
