skrivernarjagorkar

Jag står vid tågstationen i Kungsbacka.

Jag tittar ut över tågrälsen, som jag snart kommer att ligga på. Jag tittar sedan ner på mina vita byxor och färgglada skjorta, de har nu blivit helt gråa av allt regn. För det regnar verkligen, det riktigt öser ner. Passande en dag som denna. En dag som aldrig kommer tillbaka. Ett liv som aldrig kommer tillbaka. Ja, denna dag lämnar jag denna värld.

Jag tar upp min mobil, för sista gången. Jag tänker lägga den i min väska, så att polisen får veta vem jag var. Om inte någon hinner sno den, förstås. Mobilskärmen blinkar värmande emot mig, visar upp att jag har meddelanden i inkorgen och har fått samtal. 15 missade samtal, står det. 15 missade samtal från mamma och pappa. Men inga från dig. Men det är ju inte så konstigt. Varför skulle du ringa mig? Varför skulle du bli orolig över mig? Varför bryr jag mig ens om dig? Du är ju bara en jävla svikare. Men du kommer att ångra dig. Efteråt. Troligen. Man vet ju aldrig med dig.

Jag skrynklar ihop ansiktet till en grimas, jag tänker inte börja gråta. Ändå känner jag den kväljande känslan; Jag böjer mig fram över rälsen och kräks.

Jag reser mig på huk och torkar mig om munnen. Tåget kommer om 13 minuter. 13 jävla minuter. När jag vet att jag har tid på mig, så sitter jag där och tänker lite. Jag vill inte dö, inte på grund av dig. Men ingen tar mina psykfall på allvar, så jag måste visa dem, visa dem att jag menade allvar.

Mobilen börjar spela upp låten "Who Am I To Say". Jag tittar på skärmen. Mamma igen. Jag låter mobilen ringa, och låter den spela. Hope verkar veta vad hon sjunger om. Hon verkar veta vad smärta innebär, när man blir lämnad av den man alltid älskat och alltid trott skulle älska en tillbaka; När ens själsfrände inte längre vill veta av en. Who am I to say he ever loved me?

Jag blundar och lyssnar; tänker på dig. På mig. På oss. Jag känner tårarna komma, men låter dem rinna. Jag tänker låta dig få en sista chans. En sista avgörande chans. Tar du inte den, tar jag livet av mig. Jag tar ett djupt andetag, och ringer.

 

Mobilen börjar vibrera. Han tar upp mobilen och tittar på skärmen. Inte hon. Han gör en grimas, och klickar på röd lur. Den tystnar, och lämnar efter sig en obekväm tystnad. Han vet att han har gjort något fel, men vet än inte vad. Men snart kommer han få veta.

 

Jag släpper bara mobilen, och faller ner med huvudet och kräks igen.

Så det är så han ska ha det, tänker jag mellan spy-attackerna. Tårar fyller mina svullna ögon, men jag pressar tillbaka dem.

Jag tittar ner på mobilen som ligger vid mitt vänstra knä. Den har fått en spricka över skärmen, men jag ser fortfarande klockan. 7 minuter kvar till ingång. Jag lägger ner min väska på marken och tar upp mobilen. Kanske jag kan...? Jag nickar till mig själv.

 

Han får ett sms. Han tar upp mobilen. Det är från henne.

Jävla bitch, tänker han, kan du inte bara låta mig vara? Men han läser det ändå.

 

Hej. Det är jag. Den som du lämnade för alla de populära. Den som blev mobbad, för att du berättade hennes hemligheter. Den personen. Jag undrar bara, hur kunde du? Minns du inte våra minnen tillsammans? Som den gången, då jag ramlade i sjön? Du hoppade i sjön för att hjälpa mig som inte kunde simma. Minns du inte det? Eller den gången du fick en groda av mig? Du döpte den till My för att du fått den av mig? Har det helt försvunnit, eller? Det verkar så. För jag kände dig. Inte nu längre. Du är död. Kevin är död. Du svarade inte på mitt samtal. Var du med dem? Eller är det så, att du har ruttnat så jävla mycket? Mina frågor är många. Men tack vare att du inte svarade, gjorde så att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att åka tåg. Under tåget. Tåget kommer om 2 minuter, ungefär. Du kan ju tipsa alla om att det var jag som blev överkörd. Och att du var anledningen. Det kan du ju berätta för dem?

 

Hej. Jag är den som du tog livet av. Hälsningar MY.

 

 

Han blinkar. Tror inte sina ögon. Det måste vara ett skämt? Han ställer sig upp, öppnar fönstret och hoppar ut. Han bryr sig inte om att han glömde sina skor. Han måste bara till stationen.

 

Jag lägger ner min mobilen i min väska. Den är prydd med en leende animé-figur från en tidning jag brukade prenumerera på. Jag ler när jag tänker på hur glad jag blev av att få den där väskan.

Det är två minuter kvar. Jag tar ett andetag, och klättrar ner på tågrälsen. Tårarna börjar rinna igen, men denna gång av lycka. Jag börjar höra ljudet av tåget, och nu ser jag det komma rusande. Men sedan hör jag också ett annat ljud, ett skrik.

Det är han. Han kom. Kevin, han kom! Men han hinner ändå inte. Jag känner ett ofrivilligt leende börja öppna sig i mitt ansikte, och öppnar munnen och säger orden jag länge velat säga och gömt i mitt hjärta, nej jag skriker dem, för att han ska höra.

 

- Kevin! Jag älskar dig!

 

Sen kör tåget över mig. Jag blir av på mitten, blundar och dör.

 

Kevin stannar.

 

- My... Viskar han. Sen sätter han sig ner, och gråter.

 

Dörrarna öppnas. Människor kommer ut, leendes och skrattandes, men även stressade och ledsna.

 

En gammal dam går av tåget. Hon har varit på sitt barnbarns bröllop. Hon är glad.

Hon ser en pojke sitta bland myllret av människor. Han ser ut som om hoppet var försvunnet.

 

- Är du okay?

 

Han tittar upp på henne. Nej, inte på henne. Hans blick är tom. Han ser död ut. Han ögon glänser inte.

Han skakar långsamt på huvudet.

 

- Nej. My är död.

 

Hon tittar oförstående på honom, men hon känner kalla kårar vandra efter ryggraden. Hon pekar ett skakigt finger mot tåget. Han nickar.

 

- Under tåget.