Cry, I Hope You Die pt3.
Och nu blev jag aldrig lämnad ifred. Varenda ledig stund på skolan kom de för att bryta ner mina väggar, slå sönder det som var jag.
Men nu deltog hon aldrig i slagen i början, hon gav mig alltid ett av de sista bultningarna. Och hon tittade mig aldrig i ögonen, hon såg ut att vara någon annanstans samtidigt som hon lät sin kropp hamra ner på min tunna figur. Men jag stirrade alltid på henne, med en genomträngande blick som sökte efter hennes ljusbruna ögon.
Men hon slutade inte vaka över mig när lärarna lät sina ord och handflator hamra ner på mig. Hon gjorde inget åt det, men jag kunde känna hennes närväro runt mig när jag gick sönder mer och mer. Men hon gjorde inget åt det. Och jag ruvade på hämnd.
En dag tog De fotot på min moder, och spolade ner det i toaletten. Jag hade suttit i korridoren, det var efter ännu en svenska lektion i tystnad och kalla blickar. Jag hade fått ett infall där jag satt i min ensamhet, och börjat gräva i min bruna tygväska efter det sista minnet jag hade kvar av kvinnan som gett mig livet. Ett grånat foto. En bild som verkligen tog fram hennes bästa drag, hon fullkomligt strålade mot kameran och mot barnet som låg i hennes famn. Och det barnet var ingen annan än jag. Jag satt och smekte hennes ansikte på det svartvita fotot, över de mörka lockarna som omgav hennes ansikte, då jag plötsligt kände hur en skugga föll över mig. När jag höjde blicken, så såg jag hur en grupp människor omringade mig. De log alla hånfullt mot mig, och en av dem slet ifrån mig fotot. Jag pep till när min mor drogs bort från mig och dess leenden blev ännu större. Killen som tagit fotot, solbrun kille med stora armar, tittade på fotot och skrattade till.
”Få se.. Åh, mammsen eller? Jävlar vilken heting, synd att hon fick något så äckligt som du då”.
Dem. Självklart. Sedan nickade de mot varandra, och killen som börjat prata började gå längst korridoren med de andra i bakhåll. En av tjejerna fräste ”ta henne” och de greppade tag i mitt hår och kläder. Jag började skrika, men tystnade när de sparkade mig i magen. Där gick de, med mig i släp. Och så satt jag plötsligt på toalettgolvet. Mitt ansikte var helt blött av att de tryckt ner mig i toalettholken och jag kunde inte göra annat än att se på när de spolade mitt foto gång på gång. Jag grät inte. Men hon skrek till, ett ganska högt skrik och när vi andra vände oss mot henne så var det tårar i hennes ögon. Men hon skojade bort det, gnuggade sig i ögat och sade med ett darrigt skratt att hon fått något i ögot. De ryckte på axlarna, fortsatte hålla på med fotot som blöttes ner i toaletten.
Jag stirrade på henne, försökte ta mig in i hennes hjärna och se vad som fanns där. Men hon vände huvudet bort, verkade försöka sjunka in i väggen där hon stod lutad. Jag stirrade ännu mer, verkligen spärrade upp ögonen. En stor rodnad började sprida sig över hennes ansikte. En av de andra tjejerna märkte det, och sade rakt ut.
”Men vafan äre med dig?”
Och med en gång reste sig alla, det var nästan komiskt hur alla kunde resa sig upp samtidigt, men jag visade inte en min, bara fortsatte stirra. De gick fram emot henne och drog med sig henne. Jag kunde höra deras arga röster då de gick ut genom dörren till toaletten, hur de sade ”vad i hellsike håller du på med? Du ska göra som vi säger..”
Men jag tittade inte mot dörren, jag kröp andlöst fram mot toaletten, snubblade i mina långa ärmar och fick det äckliga vattnet i mina ögon. Jag lutade mig över ringen och såg ner på det förut så fina fotot, som nu sakta förlorade färg. Min moders fina leende blektes bort av det äckliga vattnet.
Detta var ännu en anledning till att jag skulle ta ut min hämnd. Det kändes skrattretande att göra något sånt för henne, men detta var mitt val..
