skrivernarjagorkar

Och nu blev jag aldrig lämnad ifred. Varenda ledig stund på skolan kom de för att bryta ner mina väggar, slå sönder det som var jag.

Men nu deltog hon aldrig i slagen i början, hon gav mig alltid ett av de sista bultningarna. Och hon tittade mig aldrig i ögonen, hon såg ut att vara någon annanstans samtidigt som hon lät sin kropp hamra ner på min tunna figur. Men jag stirrade alltid på henne, med en genomträngande blick som sökte efter hennes ljusbruna ögon.

Men hon slutade inte vaka över mig när lärarna lät sina ord och handflator hamra ner på mig. Hon gjorde inget åt det, men jag kunde känna hennes närväro runt mig när jag gick sönder mer och mer. Men hon gjorde inget åt det. Och jag ruvade på hämnd.

En dag tog De fotot på min moder, och spolade ner det i toaletten. Jag hade suttit i korridoren, det var efter ännu en svenska lektion i tystnad och kalla blickar. Jag hade fått ett infall där jag satt i min ensamhet, och börjat gräva i min bruna tygväska efter det sista minnet jag hade kvar av kvinnan som gett mig livet. Ett grånat foto. En bild som verkligen tog fram hennes bästa drag, hon fullkomligt strålade mot kameran och mot barnet som låg i hennes famn. Och det barnet var ingen annan än jag. Jag satt och smekte hennes ansikte på det svartvita fotot, över de mörka lockarna som omgav hennes ansikte, då jag plötsligt kände hur en skugga föll över mig. När jag höjde blicken, så såg jag hur en grupp människor omringade mig. De log alla hånfullt mot mig, och en av dem slet ifrån mig fotot. Jag pep till när min mor drogs bort från mig och dess leenden blev ännu större. Killen som tagit fotot, solbrun kille med stora armar, tittade på fotot och skrattade till.

”Få se.. Åh, mammsen eller? Jävlar vilken heting, synd att hon fick något så äckligt som du då”.

Dem. Självklart. Sedan nickade de mot varandra, och killen som börjat prata började gå längst korridoren med de andra i bakhåll. En av tjejerna fräste ”ta henne” och de greppade tag i mitt hår och kläder. Jag började skrika, men tystnade när de sparkade mig i magen. Där gick de, med mig i släp. Och så satt jag plötsligt på toalettgolvet. Mitt ansikte var helt blött av att de tryckt ner mig i toalettholken och jag kunde inte göra annat än att se på när de spolade mitt foto gång på gång. Jag grät inte. Men hon skrek till, ett ganska högt skrik och när vi andra vände oss mot henne så var det tårar i hennes ögon. Men hon skojade bort det, gnuggade sig i ögat och sade med ett darrigt skratt att hon fått något i ögot. De ryckte på axlarna, fortsatte hålla på med fotot som blöttes ner i toaletten.

Jag stirrade på henne, försökte ta mig in i hennes hjärna och se vad som fanns där. Men hon vände huvudet bort, verkade försöka sjunka in i väggen där hon stod lutad. Jag stirrade ännu mer, verkligen spärrade upp ögonen. En stor rodnad började sprida sig över hennes ansikte. En av de andra tjejerna märkte det, och sade rakt ut.

”Men vafan äre med dig?”

Och med en gång reste sig alla, det var nästan komiskt hur alla kunde resa sig upp samtidigt, men jag visade inte en min, bara fortsatte stirra. De gick fram emot henne och drog med sig henne. Jag kunde höra deras arga röster då de gick ut genom dörren till toaletten, hur de sade ”vad i hellsike håller du på med? Du ska göra som vi säger..”

Men jag tittade inte mot dörren, jag kröp andlöst fram mot toaletten, snubblade i mina långa ärmar och fick det äckliga vattnet i mina ögon. Jag lutade mig över ringen och såg ner på det förut så fina fotot, som nu sakta förlorade färg. Min moders fina leende blektes bort av det äckliga vattnet.

Detta var ännu en anledning till att jag skulle ta ut min hämnd. Det kändes skrattretande att göra något sånt för henne, men detta var mitt val..

Och hon kom aldrig mer till mig. Hon stannade hos dem, var med dem hela tiden. Hon till och med slutade komma hem till vår lilla boning i skogen, började nog att bo hos någon hos dem.

Inte att jag inte förstod henne, att vara med dem måste kännas speciellt och bra. De kunde göra vad de gjorde på skolan och i staden utan att bli bestraffade för det. Och de som blir illa behandlade vågar aldrig säga ifrån, så det blir ingen ändring. Man kan säga att man inte kan det, eftersom alla de som gjort det blivit avstängda från skolan. Dem har tagit över allt.

Så vem vill vara min vän när man kan vara en av dem? Jag är inte speciell, som dem. Inte smart. Inte vacker. Bara annorlunda. Och här den ruttna staden där jag råkar bo, uppskattas det inte att vara annorlunda. Att vara annorlunda är att vara konstig. Och är man konstig, blir man ensam. Men jag var inte ensam, för jag hade henne. Och hon var inte heller som alla andra. Hon hatade dem. Hon hatade mobbningen de utsatte halva skolan för. Och hon älskade mig. Trots att jag var annorlunda. Trots att alla andra hatade mig. Och varje gång något hemskt hände, så grät hon. Som de gånger jag fick stryk efter lektionerna, bara för att jag var vad lärarna kallade ett ”psykiskt handikappat barn” och inte kunde koncentrera mig och förstå vad de pratade om. De gånger satt hon utanför klassrummen och grät tyst, lika röd och svullen i ansiktet som jag för att hon inte kunde rädda mig.

Men det är inte så längre, hon är ju inte min nu. Hon sitter inte kvar utanför klassrummen längre när lärarna ber mig att stanna kvar efter lektionerna för att jag misslyckats totalt med något. Hon är ju själv med och slår mig numer, så varför skulle hon? Varför skulle hon bry sig, hon är ju på deras sida nu. Och varför tänker jag ens på henne, varför är jag så himla beroende av henne? Hon är ju inte min längre. Men en dag kommer hon att ångra allt hon gjort mot mig, men den dagen kommer det att vara för sent. Den dagen kommer jag att vara borta. Och det kommer att vara hennes fel. För att hon valde dem framför mig, framför allt vi haft och vi var. Hatet som bildats inom mig kan inte försvinna, det svarta kan inte rinna tillbaka. Och hennes tårar kommer att falla ner i marken och för alltid finnas kvar där, men det kommer inte att hjälpa henne på något sätt. Jag längtar.

Jag går in genom skolstängerna. Jag kommer ensam eftersom du redan gått, någon timma tidigare. Du går alltid så tidigt, varje morgon. ”För att minska chanserna att bli sen”, säger du. Jag bryr mig inte om jag kommer sent eller inte, alla hatar mig ändå.

Så fort jag kommit in på skolgården, så får jag en känsla av att något är fel. Och när jag lyfter min gråa blick ser jag att något är fel. Det är som ett slag i magen, och jag kan inte andas för några sekunder. Du står med Dem!

De får syn på mig där jag står och stirrar helt öppet, precis vid öppningen till vår fina skola, som egentligen är så rutten inuti. Jag ser hur de ler mot varandra, verkar säga något sinsemellan, och sedan börjar Dem vandra mot mig, med dig i släptåg. Du är vit i ansiktet och ser ut som ett spöke, där du snubblar efter i din ljust indigofärgade linneklänning.

Jag känner hur jag blir stel i hela kroppen, när jag ser Dem närma sig med deras dyra märkeskläder och blonderade frisyrer. Även om jag vet vad som kommer att hända och helst av allt bara vill springa därifrån, så står jag kvar som en tennsoldat och väntar på att deras sparkar och slag ska landa på min tunna figur. Men vad gör du med dem?

De stannar framför mig, och just då märker jag hur tyst det blivit. Jag undviker Dem med blicken och tittar sedan ut med en snabb blick över gården. Nej, alla är kvar. De bara väntar på att få se mig bli behandlad värre än ett stycke kött.

En av Dem, en av killarna, han som alltid har på sig en scarf, harklar sig och ler illmarigt.

”Hejsan, Naomi”.

Jag darrar till lite smått när han säger min röst med en sån äcklig röst. En av dem skrattar till och jag bara hatar, hatar, hatar dem.

”Hon är rädd! Ingen fara.. Detta kommer bara att göra ont de första dagarna”

Sedan vänder sig alla mot dig. Du drar nervöst i en av dina bruna lockar, och jag tror mig höra ett litet lågt fnitter ifrån dig. Men det kan ju inte stämma, du är ju min ängel och den som ska rädda mig nu. Men när du tillslut öppnar din mun, så kommer inte de ord som jag väntat mig ut,

”Jag hoppas.. Att du får ont.. När jag sparkar in din skalle..”

Jag trycker in min arm i min mage så häftigt att jag flämtar till. Nej, jag måste ha hört fel. Vad sade hon? Sparka in min skalle? Dem tittar på dig och ler elakt, några nickar belåtet. Och nu är inte ditt ansikte lika vitt längre, dina kinder har fått en lätt plommonfärg och jag tycker mig se lättnad i ditt ansikte. Men du skulle ju aldrig.. De måste ha tvingat dig till..

”Du kan få första?”

Det är brunetten med de stora brösten som talar denna gång. Du nickar, och jag i slow motion hur du med snabba steg går fram mot mig och sedan knäar till mig i magen med en kraft jag inte ens visste att din späda kropp hade. Min kropp viker sig dubbelt och jag faller till marken. Och sedan kommer plötsligt en massa andra slag emot mig, överallt. Jag hör ljud från skratt och när något – jag, dunsar ner i marken, gång på gång.

Men jag kunde inte känna något, inte denna gång. Ingenting. Ingen smärta. Ingen rädsla. Bara hat. Mot dig och ditt vackra leende, dina mjuka händer som nu slog hårt mot mitt huvud. Denna dagen var inte annorlunda från de andra, förutom en sak. Jag blev slagen av dig, den enda personen jag älskade, den enda som älskade mig.

Medan mitt huvud sakta tynade bort, visste jag säkert vad jag längtade efter. Jag längtade efter att få somna in. Efter att få somna in och aldrig vakna igen.

Du sitter och ler mot mig där du sitter några meter bort lutades mot en spirande björk. De svarta punkterna som fläckar ner den vita stammen är knappt synliga i skuggan från de stora grenarna. Gräset sticker upp runtom dina ben och fingrar, så grönt mot ditt vita skinn. Solen skiner ner på vår bara hud, värmer upp och tinar våra kroppar som levt i kylan i flera månader. Jag ler tillbaka och bara ler av att du är här hos mig.

Gräset och träden höjer sig runtomkring oss. Vi sitter i en liten glänta i skogen, med bara stor växtlighet av skog runt oss. En gren med hängen och små blad som börjat titta fram sänker sig ned vid ditt huvud. En grupp blommor sticker upp mellan dina fingrar, vita med gul nektar mot dina svartmålade naglar. Man kan höra fågelsång i träden, de sjunger en melodi som får mitt ansikte att spricka upp i ett större leende.

Utan att tänka på vad jag gör, så plockar jag upp en nyutslagen blåklocka och håller fram den mot dig. Du bara tittar på den i någon sekund, innan du ler ett av dina försiktiga leenden, som får det att pirra i hela mig, och sedan sträcker du fram handen för att ta emot den lilla blomman. Din hand kramar om min för en kort stund, men du flyttar sedan snabbt undan dina händer. Du trycker den lilla blomman mot din kind.

”Tack”, viskar du med en dov röst.

Och i det ögonblicket vet jag att vi går mot varmare tider.

Ibland ser Jag dig gå runt på stan med dina nya vänner. Då kommer lilla nattdjuret och gnager sönder min mage. Ibland låter Jag dig se mig och ibland håller Jag mig osynlig.

 

Det är när Jag själv har människor runt mig, mina låtsas-vänner omkring mig, som Du kan se mig. Se att Jag inte kvävs utan att andas samma andetag som Du, kvävs av dåligt syreintag.

Även om det är det Jag gör utan dig.

 

Men när Jag går ensam, då låter Jag dig inte se mig. Jag blir en skugga, en vind, och svävar runtom dig, för att få se hur av din närhet Jag kan ta del av, bara av att få vara nära dig.

 

Du skrattar ofta med dem, dina vackra nya vänner. De är lika underbara som Du, lika vackra både i utseende och sätt. Inte som när Du var med mig, skratten lät mest tvingade och Jag drog på något sätt ner din skönhet, med min mindervärdiga figur. Du sade aldrig något, men Jag kände av det. Redan då förstod Jag att Du skulle försvinna en dag, hitta hem till din saga, som Jag aldrig skulle kunna passa in i.

Jag försökte andas in så mycket av dig som möjligt då, den sista tiden. Men Jag fick aldrig tillräckligt; Det var som när man suger på en karamell, hur hårt man än suger så får man aldrig ut smaken helt. Och Du var min jordgubbskaramell.

 

När Du ser mig brukar Du tystna och försöka möta min blick, med ett medlidsamt leende. Då hatar Jag dig, för att Du vet om vad som sårat mig och att Du tror att Jag är så ledsen över att ha förlorat dig. Vilket Jag är, men Jag hatar dig ändå. När Jag vandrar förbi, så hör Jag dina vänner viska ”Är det hon?” och ”Usch, hon verkar inte vara en trevlig person”. Och Jag hör hur Du svarar ”Ja, det är hon, men ni har fel; Hon är en mycket fin person, under ytan. Men vi gled tyvärr ifrån varandra”.

Då hatar Jag dig ännu mer. Det var Du som gled ifrån mig, Jag är fortfarande lika beroende av din närhet. Och Jag hatar dig för att Du alltid ska vara så himla vacker.

 

Ditt hår har en knappt synlig röd nyans i ditt blonda, lockiga hår. När vi lekte Gullock på lågstadiet, så var Du alltid Gullock. Du var alltid Törnrosa, och alla ville vara din prins. Dina ögon är stora och chockande blåa, de ger dig en oskyldig uppsyn. Men med din svarta mascara, sminkar Du över din barnslighet och visar upp en kvinna. Dina kinder har några blekta fräknar som man nästan inte ser om man inte vet att de är där, och din hy är vackert vit. Du är vacker. Folk skulle kalla dig attraktiv, både i utseende och i personlighet, och Jag förstår vad de menar. Jag är ju beroende av dig.

Jag själv passar inte in i din närhet, så Jag visste om att det skulle ta slut, att Du skulle lämna boet en dag och flyga mot nya äventyr och världar i väst. Mitt hår är långt och tråkigt brunt, en grå nyans. Mina ögon är små och gråa, och min hy vanpryds av finnar både här och där. Eftersom Jag bara går runt i mörka, tjocka kläder så skulle aldrig någon kalla mig attraktiv. Jag har inte ens nån vacker personlighet, min humor är trist och Jag är så blyg att Jag aldrig har några bra svar på tal. Så Jag är förvånad och tacksam över den tiden Du gav mig. Även om Jag hatar dig för att Du inte älskade mig mer och gav mig hela din framtid.

 

Men det är en annan person – en person som inte är Jag – som ska få ta del av din framtid och göra dig lycklig. Inte Jag. Inte Jag, för att Du inte älskar mig såsom Jag älskar och behöver dig.

Det lilla svarta nattdjuret äter upp mig inifrån, när Jag ser dig lycklig, med de personer som Du valde. Den skapar ett hål i mig, när Jag fattar att Jag aldrig skulle kunna göra dig så lycklig, aldrig skulle kunna fylla upp det hål som vi alla människor har inom oss.

Men Du fyllde ju hela mitt inre, räckte inte det?

Jag hatar dig, hatar dig, hatar dig!

 

…

 

Men mest hatar Jag mig själv för att Jag lät mig bli så beroende av dig.

Jag hade en vän en gång, hennes namn var My. Vi hade varit vänner så länge som Jag själv kunde minnas, men vid åldern femton så tog jag avstånd ifrån henne och började hänga efter tjejen från mina drömmar, Sabrina.

Sabrina var mycket populär och hade makt, och den makten kunde hon använda till att trycka ner folk hon inte tyckte var värda något. My var en av dessa och de mobbade henne nästan varje dag, det kunde vara från att ibland bara ge henne blickar och skratta åt henne bakom hennes rygg, till att misshandla henne och förstöra hennes saker.

Men jag kan inte skylla på Sabrina och hennes vänner, för jag själv gjorde ingenting, låtsades som om allt jag haft med My inte funnits. När My kom förbi, eller de gånger som jag var med under mobbningen mot My, så låtsades jag inte om henne. Men jag svär vid mina ord, jag rörde henne inte. Inte en enda gång.

My var fjorton under den sommaren och jag heter Kevin. Jag vill berätta en historia om en flicka som tillslut inte klarade av smärtan av att bli nerbruten och försvann. Och om jag själv som efteråt förstod allting och förstod själv hur min handling orsakat detta.

 

- Du Kevin, är inte det där din tjej?

 

Kevin vände huvudet mot det hållet som Stefan, en av killarna i Sabrinas begränsade vänskapskrets, nickat emot. Det är My, hans barndomsvän och gamla bästavän. Hon går där med sin långa lugg för ansiktet och ser ut att inte alls snappa upp vad som händer gruppen som hänger vid mopederna, men Kevin kan se på henne att hon anstränger sig för att höra vad hans svar ska bli.

Öyy, fuck no.

Han vänder sig mot gruppen och får då ryggen emot henne. Killarna ler överlägset mot honom och Sabrina, Julia och Maya ser på honom, helt klart intresserade av vad hans svar skulle bli.

Han tänker inte efter länge utan ler istället sitt sneda leende och säger med en nonchalant röst,

 

- Du, jag har så många tjejer efter mig. Jag kan ju inte hålla koll på alla.

 

Sabrina skrattar charmigt mot honom, ”godkänt”, hinner han tänka, innan hon vänder sig mot Maya och börjar prata om det nya läppglanset på Lindex som tydligen ska ge läpparna extra med glans och göra dem minst dubbelt så stora. Inte för att Maya skulle behöva det, som redan har överdrivet stora läppar. Och så fortsätter allt som det ska vara, Kevin och resten av killar sitter på deras hojjar och Sabrina står och pratar med sina små clones, skrattar högt då och då. Töntar går förbi och stirrar på gänget och man ser hur de önskar att de var som de. Att de var lika bra som dem.

När Kevin sedan vänder sig om så är My borta.

 

Scener som denna ägde rum ofta.

Det var inte så att jag ogillade henne, men vi passade inte ihop längre. Jag var en av de få killarna som Sabrina tyckte om, och My var helt tvärtom. Hon var en av de där konstiga, alltid gick hon runt med nån sorts skjorta med målarfläckar på och hennes bruna hår som en gardin över ögonen. Jag var snarare den som satsade mer på utseende än känsla, eller det var den personen Jag blivit.

Så jag kände inget när jag försummade My, hennes status som människa och hennes känslor. Jag tänkte bara på mig själv och undvek henne när jag kunde, annars låtsades jag bara som om det vi haft aldrig funnits. Och jag fattade inte hur mycket det skadade henne.

Det fanns stunder då hon försökte ta kontakt med mig, men jag brukade antingen fräsa åt henne eller ignorera henne, för få henne att fatta att jag inte var som hon längre.

 

- Kevin, snälla vänta?

 

Kevin hörde vem det var som kallade på honom, så han vände inte på sig. Han kände hur ilskan steg inom honom. Han blev av nån oförklarlig anledning så irriterad för att hon lät så försiktig, nästan som om hon bad honom att stanna.

Vad väntar Du på? Beordra mig att stanna. Befall mig att stå till svars till varför jag lämnat dig kvar.

Men My tystnade bakom honom. Hon hade aldrig varit den med den största rösten, hon vågade helt enkelt inte. Hon vågade inte bli mer nedtryckt än hon var. Så hon stod bara kvar och såg hur hans rygg vandrade bort från henne, en rygg som blivit så vuxen på ingen tid alls. Och Kevin själv bara gick.

 

Allt detta, plus så mycket mer, blev nog tillslut för mycket för My. Att stanna tyst med all den där ilskan hon borde haft inom sig utan att få skrika, det bröt ner henne. Och jag såg inte. Jag brydde mig inte.

För jag brydde mig bara om mig själv, förträngde alla våra minnen vi haft sedan barnsben. När My var fem och jag gick i sexårs, då vi skulle lära oss cykla och My ramlade och skrapade knät. Hur jag böjde mig ner och blåste och pussade bort det onda från hennes knä, det förträngde jag. När vi båda gick i lågstadiet, och plockade grodor i dammen utanför My's hus, vi plockade så många att vi fyllde två hela hinkar med smågrodor och sedan gömde dem i min bod. Vilken utskällning vi båda fick när mamma nästa dag skulle gå in där för att hämta rabattspaden. Och den gången i mellanstadiet, jag var tolv och My elva, då hon kysste mig bakom matsalen efter ett mellanstadiedisco. Det förträngde jag särskilt.

Och allt detta och lite till fick väl My tillslut att få nog, fick väl hennes orkan att rinna över kanten och hon orkade inte mer.

 

- Kevin, kan du komma?

 

Kevin suckade och pausade spelet han höll på med. Fienden var precis på väg med sin svärd emot honom och skulle antagligen döda honom när han satte på igen.

Han muttrade och gick ner för trappan och in i köket.

 

- Vad är det, ma'?

 

Hans mamma, Claudia, vände sig om, och hon flyttade telefonluren hon pratade i från örat.

Hon såg orolig ut och Kevin undrade om något hänt.

 

- Annika säger att My inte kommit hem efter skolan. Har du nån aning om var hon kan vara?

 

Han kände hur hans oro sjönk som en sten och plötsligt kände han sig bitter över att behöva bli dödad över en sån här sak. Han suckade.

 

• Mamma, jag har ingen aning om var My kan vara. Det är inte som om jag umgås med henne så mycket. Hon är väl med nån av sina konst-kompisar, vad vet jag? Åh, nu fick du mig att dö.

 

Claudia såg genast lite mindre oroad ut. Hon började prata i telefonen och sade något om det Kevin sagt till henne. Kevin suckade och gick sedan upp för trappan mot hans rum.

På väg upp såg han sin spegelbild. Han var väl ganska snygg, med vältränade armar och spretigt brunt hår, men av nån anledning så kändes det ganska betydelselöst för stunden. Han drog handen igenom hans hår, gjorde en grimas mot spegelbilden och gick sedan in på rummet.

 

 

Kevin stängde av spelet. Efter att ha blivit avbruten så gick det inget bra att spela längre. Han lade sig på sängen istället, med fingrarna inborrade i håret. Av nån anledning kände han sig himla dålig till mods. När han vände blicken mot fönstret såg han att det regnade.

 

 

 

Kevin vaknade av att mobilen vibrerade på nattduksbordet. Han tittade på klockan. 17.34.

 

- Men vafan! Hela kvällen har ju gått..

 

Han tog upp mobilen och tänkte precis trycka på grön lur, då han såg vem det var.

My..

Han gjorde en grimas.

 

- Men jävla, desperata bitch. Varför kan du inte bara fatta att jag inte gillar dig längre? Jag har ingen som helst lust att sitta och samtala med dig i telefon.

 

Han klickade av telefonsamtalet och lade sedan mobilen med en suck på bordet igen. När han sedan lade sig på sängen igen kände han en obeskrivlig skuld inne i bröstet.

Jag kanske borde säga till mamma att My ringt, tänkte han osäkert. Men sedan ändrade han sin tankegång, äh, om hon ringt till mig så har hon nog gjort detsamma till sina föräldrar.

Men det kändes fortfarande inte bra och han stirrade på sin telefon en ganska lång stund. Han ryckte till när den vibrerade igen. Han tog upp den och såg att det var My. All oro var som bortblåst igen och han suckade. Men han klickade ändå fram smset.

 

Han läste det en gång. Sedan läste han det igen. Och ännu en gång. Sedan satt han och stirrade på texten. När han äntligen hittat sin röst, så darrade den något förfärligt.

 

- De-det kan väl.. Det kan väl fö-för fan inte.. Stämma.. Herregud, My! Jag måste till stationen!

 

Han ställer sig upp och springer ut på verandan genom dörren i hans rum. Sedan springer han ner för utetrappan av grussten. Det gör ont eftersom han inte har några skor, men han märker det inte ens. Han känner det inte. Hela han är inriktad på att hinna till stationen. Innan tågen börjar komma.

 

Detta var mitt fel, mitt fel hela tiden, tänker han medan han springer. Tårar börjar rinna ur hans ögon, gör synfältet suddigt. Det är mitt fel! För att jag behandlade My som skit, My. My! My som var den enda personen som kunde se mig, som alltid såg bara mig. Och jag bara förblindade mig själv och såg bort när hon kom, slutade se henne. Det är mitt fel, snälla låt mig få rätta till mina misstag! Låt mig få rädda dig, My, snälla!

 

Han kommer in på tågstationen. Han ser en väska vid kanten – My's väska – och hör ljudet av ett tåg på ingång.

 

- MY! SNÄLLA, NEJ!

 

Det är helt öde på stationen, ingen som kan rädda henne. För han hinner inte. Han hinner skymta henne på rälsen, och sedan hör han hennes röst genom ruset från tåget.

 

- Kevin, Jag älskar dig!

 

Hennes röst låter grötig, som om hon grät. Men av glädje, som om detta var något hon önskat.

Och sedan kör tåget över henne. Tåget guppade inte ens till, när det körde över den lilla sköra flickan.

Kevin bara stirrar på tåget som plötsligt flyger förbi, försöker förstå.

 

- Hon.. Älskade mig..

 

Kevin faller ner på knä, för det ögonblicket, det försenade ögonblicket, vet han att han älskade henne med. Så otroligt mycket.

Och han känner att han tappar allt.

 

 

 

Och My dog.

 

Det kom fram en gammal dam till mig, där Jag satt i folkhopen.

Hon ringde till polisen. Hon skrek hysteriskt i telefonen, och folken runtom fick också panik. Alla skrek och Jag bara satt ner på knäna och stirrade på tåget. Tåget som tagit Mys liv.

När de sedan flyttat på tåget, så fanns inte My kvar. Det var bara en kropp, inget av henne fanns kvar. Ansiktet var helt mosat och hennes favorit skjorta helt blodig och söndersliten; Hennes kropp var helt platt. Det var så mycket blod..

Hon hade dött ögonblickligen, hon hade inte känt någon smärta, sade specialisterna när de undersökt henne. Det trodde Jag inte på, hon måste ha känt någon smärta, kanske smärta över de sina hon behövde lämna kvar, utan ett farväl. Över att hon helt plötsligt bara skulle vara borta. Att hon helt plötsligt inte skulle vara mer än en vindpust, att hon helt plötsligt aldrig skulle vara mer än ett minne. Ett minne som skulle smärta.

Jag hörde när de på sjukhuset meddelade My's föräldrar om ”förlusten”, som de kallade det. Jag kunde höra Annikas skrik ända till där jag stod, några meter ifrån. Hjärtskärande.

Ljusen i Mys föräldrars ögon slocknade; Hela världen färgades grå.

 

My kommer aldrig komma tillbaka.

Jag står vid tågstationen i Kungsbacka.

Jag tittar ut över tågrälsen, som jag snart kommer att ligga på. Jag tittar sedan ner på mina vita byxor och färgglada skjorta, de har nu blivit helt gråa av allt regn. För det regnar verkligen, det riktigt öser ner. Passande en dag som denna. En dag som aldrig kommer tillbaka. Ett liv som aldrig kommer tillbaka. Ja, denna dag lämnar jag denna värld.

Jag tar upp min mobil, för sista gången. Jag tänker lägga den i min väska, så att polisen får veta vem jag var. Om inte någon hinner sno den, förstås. Mobilskärmen blinkar värmande emot mig, visar upp att jag har meddelanden i inkorgen och har fått samtal. 15 missade samtal, står det. 15 missade samtal från mamma och pappa. Men inga från dig. Men det är ju inte så konstigt. Varför skulle du ringa mig? Varför skulle du bli orolig över mig? Varför bryr jag mig ens om dig? Du är ju bara en jävla svikare. Men du kommer att ångra dig. Efteråt. Troligen. Man vet ju aldrig med dig.

Jag skrynklar ihop ansiktet till en grimas, jag tänker inte börja gråta. Ändå känner jag den kväljande känslan; Jag böjer mig fram över rälsen och kräks.

Jag reser mig på huk och torkar mig om munnen. Tåget kommer om 13 minuter. 13 jävla minuter. När jag vet att jag har tid på mig, så sitter jag där och tänker lite. Jag vill inte dö, inte på grund av dig. Men ingen tar mina psykfall på allvar, så jag måste visa dem, visa dem att jag menade allvar.

Mobilen börjar spela upp låten "Who Am I To Say". Jag tittar på skärmen. Mamma igen. Jag låter mobilen ringa, och låter den spela. Hope verkar veta vad hon sjunger om. Hon verkar veta vad smärta innebär, när man blir lämnad av den man alltid älskat och alltid trott skulle älska en tillbaka; När ens själsfrände inte längre vill veta av en. Who am I to say he ever loved me?

Jag blundar och lyssnar; tänker på dig. På mig. På oss. Jag känner tårarna komma, men låter dem rinna. Jag tänker låta dig få en sista chans. En sista avgörande chans. Tar du inte den, tar jag livet av mig. Jag tar ett djupt andetag, och ringer.

 

Mobilen börjar vibrera. Han tar upp mobilen och tittar på skärmen. Inte hon. Han gör en grimas, och klickar på röd lur. Den tystnar, och lämnar efter sig en obekväm tystnad. Han vet att han har gjort något fel, men vet än inte vad. Men snart kommer han få veta.

 

Jag släpper bara mobilen, och faller ner med huvudet och kräks igen.

Så det är så han ska ha det, tänker jag mellan spy-attackerna. Tårar fyller mina svullna ögon, men jag pressar tillbaka dem.

Jag tittar ner på mobilen som ligger vid mitt vänstra knä. Den har fått en spricka över skärmen, men jag ser fortfarande klockan. 7 minuter kvar till ingång. Jag lägger ner min väska på marken och tar upp mobilen. Kanske jag kan...? Jag nickar till mig själv.

 

Han får ett sms. Han tar upp mobilen. Det är från henne.

Jävla bitch, tänker han, kan du inte bara låta mig vara? Men han läser det ändå.

 

Hej. Det är jag. Den som du lämnade för alla de populära. Den som blev mobbad, för att du berättade hennes hemligheter. Den personen. Jag undrar bara, hur kunde du? Minns du inte våra minnen tillsammans? Som den gången, då jag ramlade i sjön? Du hoppade i sjön för att hjälpa mig som inte kunde simma. Minns du inte det? Eller den gången du fick en groda av mig? Du döpte den till My för att du fått den av mig? Har det helt försvunnit, eller? Det verkar så. För jag kände dig. Inte nu längre. Du är död. Kevin är död. Du svarade inte på mitt samtal. Var du med dem? Eller är det så, att du har ruttnat så jävla mycket? Mina frågor är många. Men tack vare att du inte svarade, gjorde så att jag bestämde mig. Jag bestämde mig för att åka tåg. Under tåget. Tåget kommer om 2 minuter, ungefär. Du kan ju tipsa alla om att det var jag som blev överkörd. Och att du var anledningen. Det kan du ju berätta för dem?

 

Hej. Jag är den som du tog livet av. Hälsningar MY.

 

 

Han blinkar. Tror inte sina ögon. Det måste vara ett skämt? Han ställer sig upp, öppnar fönstret och hoppar ut. Han bryr sig inte om att han glömde sina skor. Han måste bara till stationen.

 

Jag lägger ner min mobilen i min väska. Den är prydd med en leende animé-figur från en tidning jag brukade prenumerera på. Jag ler när jag tänker på hur glad jag blev av att få den där väskan.

Det är två minuter kvar. Jag tar ett andetag, och klättrar ner på tågrälsen. Tårarna börjar rinna igen, men denna gång av lycka. Jag börjar höra ljudet av tåget, och nu ser jag det komma rusande. Men sedan hör jag också ett annat ljud, ett skrik.

Det är han. Han kom. Kevin, han kom! Men han hinner ändå inte. Jag känner ett ofrivilligt leende börja öppna sig i mitt ansikte, och öppnar munnen och säger orden jag länge velat säga och gömt i mitt hjärta, nej jag skriker dem, för att han ska höra.

 

- Kevin! Jag älskar dig!

 

Sen kör tåget över mig. Jag blir av på mitten, blundar och dör.

 

Kevin stannar.

 

- My... Viskar han. Sen sätter han sig ner, och gråter.

 

Dörrarna öppnas. Människor kommer ut, leendes och skrattandes, men även stressade och ledsna.

 

En gammal dam går av tåget. Hon har varit på sitt barnbarns bröllop. Hon är glad.

Hon ser en pojke sitta bland myllret av människor. Han ser ut som om hoppet var försvunnet.

 

- Är du okay?

 

Han tittar upp på henne. Nej, inte på henne. Hans blick är tom. Han ser död ut. Han ögon glänser inte.

Han skakar långsamt på huvudet.

 

- Nej. My är död.

 

Hon tittar oförstående på honom, men hon känner kalla kårar vandra efter ryggraden. Hon pekar ett skakigt finger mot tåget. Han nickar.

 

- Under tåget.